”Skrivande är ett gemensamt språk för alla författare, oavsett vilket nationellt språk man skriver på.”Vad är en författare i exil? Jag skulle säga att alla författare befinner sig i en inre exil. Det innebär att det finns en gemensam bas för alla författare, oavsett var de befinner sig i världen.Under en debatt i Malmö för en tid sedan, som handlade om skrivande i exil, fick jag, som är i yttre exil, frågan om vem jag skriver för. Jag svarade då att jag skriver för mig själv, oavsett om jag befinner mig i mitt hemland eller inte. Skrivande är ett gemensamt språk, oavsett vilket nationellt språk man använder. Att skriva är att uttrycka sitt innersta. Det är basen för den skriftliga gemenskapen.Man måste alltid vara ärlig mot sig själv när man skriver, oberoende om man är i yttre exil eller inte. Därför finns det egentligen inte något speciellt som kan kallas skrivande i exil, om man inte bara talar om det för skrivandet egentligen ointressanta: de yttre omständigheterna – så länge författaren är levande och inte hotas till livet.Livet för en författare är en resa, hans samlade verk är hans resedagbok, han är alltid i exil var han än befinner sig. Den yttre exilen kan vara svår för att den är ofta en språklig och kulturell barriär. Trots det har ett antal författare i exil varit mycket framgångsrika.För mitt mig spelar det ingen roll om jag är fristadsförfattare, eller bara en författare från Bangladesh långt hemifrån – min inre exil tar aldrig slut – den är mitt skrivande. För mig är skrivandet ett inre kall, det är ett kärleksbrev till tiden.Översättning: Magnus Dahlerus